S I M O N ♠

Jag heter Simon Andersson, 18 år och är bosatt i Göteborg. Jag lever idag som öppet homosexuell och det är inget jag idag skäms över eller döljer på något sätt. Men jag har inte haft det lika lätt som jag har det idag... Jag hade en jobbig period i grundskolan som orsakade att jag begränsade mig själv på grund av samhällets normer.

 

Under lågstadiet så umgicks jag främst med tjejerna i min klass, just för att det var med dem som jag kom bäst överens med. Jag var aldrig den typen som tyckte om att sparka boll, gräva i sandlådan eller leka krig bland träden på skolgården. Jag var den killen som tyckte om hopprep, kulor och rita med kritor på skolgårdens asfaltsmark. Jag umgicks med tjejer under skoltid och efter skoltid. Jag ville inte dra roliga historier under roliga timmen, jag ville stå där uppe klädd i kjol och dansa till Lena PH. För mig var det inget konstigt och det märktes inte av att några andra tyckte det heller.

 

Mellanstadiet var en tid där jag började umgås litegrann med killarna i klassen... Eller mer att jag umgicks med en kille i klassen och sedan var jag med resten av hans kompisar. Det var under den här tiden jag började höra bög-ordet allt mer i min skolmiljö, men ordet var inget jag ansåg vara något jag kunde relatera till. Bög-skämten kom allt mer så fort man bröt mot dessa normer. Ville man hitta på något som ansågs vara mer flickaktigt, så kom kommentaren "Är du bög eller?" med ett skämtsamt skratt efter sig. 

 

Den koftan gömde jag, samtidigt som jag gömde mig själv längst in i garderoben.

 

Jag började umgås med tjejerna igen när jag gick i femteklass och kommer så väl ihåg när jag var ute på rast. Tre killar som gick på högstadiet på en annan skola gick förbi på skolgården. De stannade till och pratade med några av mina klasskamrater och helt plötsligt gick de på mig och ställde frågan. "Hur går det med killarna då?" Jag kommer ihåg hur ställd jag var över frågan och förstod inte vad de menade.

 

Dessa killar fortsatte. Vi hade våra hemkunskapslektioner på deras skola och varje gång vi väntade på bussen för att åka tillbaks till vår skola, så var jag deras offer. Det var alltid blickar, axel som stöttes i axel och ord. Detta resulterade i att jag började begränsade mig. Jag slutade gå på hemkunskapslektionerna. Jag var rädd och rädd för att ha blivit ett offer. Det värsta var att jag skämdes framför mina klasskamrater. Att detta hände så offentligt och framför mina klasskamraters ansikten, de gjorde det hela så pinsamt för mig.

 

Jag började årskurs sex och det innebar att jag skulle börja på en högstadieskola efter att tidigare ha gått på en låg-och mellanstadieskola. Jag började på den skolan där dessa tre killar börjat sitt sista år på. Jag skulle nu behöva möta dessa tre killar på fler platser än vid hållplatsen.

 

Under denna period så hade min äldre syster skaffat en pojkvän som var lite populär på skolan där jag gick, därför hände det inte så mycket mer än att dessa blickar och intryck jag upplevt tidigare fanns kvar. Jag berättade för en person att det var några killar som kallade mig bög, men till svars fick jag repliken...

Det fanns ingen förståelse för hur jag kände. Skam. Att jag skämdes utan att ens veta varför de ansåg mig vara bög. Vad de hade för grund och dra en slutsats om en människa och sedan trycka upp det i ansiktet på personen som om det vore en käftsmäll framför ens vänner. Men det var inte bara tre killar som gjorde det, utan alla och därför var det okej.

 

När jag började sjuan så var de det värsta och sista året med allt detta. Jag blev oftast dagligen kallad bög, men fick också ett upprepande smeknamn... "långebög". Jag var ju både lång och bög, givetvis ska det skapas ett öknamn till mig. Jag fick ta så himla mycket det året. Vart jag än gick så kände jag blickar, jag hörde ord och jag kände mig framförallt otrygg. Bög ropades i korridorerna när jag gick förbi, skratt och flin hördes och jag visade absolut inget alls. På utsidan syntes ingenting, men på insidan var det en röra. 

 

En dag stod jag utanför parellellklassens klassrum och min vän skulle gå in på lektion med sin klass. Inne i klassrummet hör jag hur någon klämmer ur sig "jävla bög" och för mig blev det svart. Bägaren hade runnit över och jag kunde inte ta emot mer skit. Jag kommer ihåg hur jag ryckte upp dörren och gick emot killen som sagt repliken, samtidigt som jag upprepade gånger frågade "Vad fan sa du till mig?". Läraren greppade tag i mig och drog ut mig ur klassrummet. Denna kille som kallade mig för "jävla bög" fick inte gå ut på sin rast efter lektionens slut eftersom denna incident hade skett. Läraren kom sedan ut och mötte mig i korridoren och förklarade för mig att jag inte kunde rusa in i under en lektionstid på det sättet. Jag var den onda i denna incident. Det var jag som behövde veta hyfs. Aldrig har jag känt mig så orättvist behandlad och detta skulle vara en kommunal skola.

 

Ett möte hölls efter incidenten mellan mig och killen. Allt som kom fram var att han inte visste varför han kallade mig för bög och lösningen på incidenten var så enkel som att man skulle sluta kalla varandra för dumma skällsord. Verkligen en effektfull lösning på ett problem som sker överallt i Sveriges skolor. Gratulerar till Alfred Nobels fredspris.

 

Men sedan var det rätt lugnt efter det. Jag började trivas i skolan och hade inte så många beskymmer.

 

Det var i årskurs åtta som jag på något sätt fann mig själv och insåg att jag finner en underbar och fin attraktion till killar. Jag får en viss känsla till killar än vad jag får till tjejer. Det var då jag accepterade det för mig själv att jag var homosexuell. Bögen som de alltid har kallat mig i högstadiet. De hade haft rätt. Men varför?

 

Det jag ställer mig ofta är att alla visste att jag var bög innan jag själv visste om det. Alla dem som använt ordet i negativ mening mot mig har haft rätt och att de visste det före alla andra inklusive mig själv.

 

Det tog inte lång tid innan jag berättade för min mamma om att jag trodde att jag var bög. Den kvällen glömmer jag aldrig. Jag står en bit ifrån mamma och bara säger det rakt ut att jag är homosexuell. 

"Det är helt okej, Simon. Jag älskar dig oavsett"

Jag glömmer aldrig hur skönt det var att få det sagt och fått höra responsen från henne. Min mamma är verkligen bäst och jag älskar henne så otroligt mycket. Jag har fått så mycket stöd av henne och är så jävligt tacksam över att jag just har henne som min mamma. 

 

När det närmade sig slutet av årskurs nio så berättade jag för en väldigt nära vän att jag var homosexuell. Vilket jag ångrar idag. Hon gav mig jättefint gensvar och allt jag kunnat önska mig från en vän. Några månader efter så var jag på en fest och tog med mig en annan nära vän ut för att jag ville berätta för henne. När jag väl berättat så märkte jag direkt att det var inte den reaktionen jag hade förväntat mig. Då berättade hon att denna tjej jag tidigare berättat för hade på fyllan gått runt och berättat för folk att jag är homosexuell. Det är synd. För idag har jag några närstående vänner som jag inte fått komma ut till. De fick veta det av en halvstabil, korkad och full människa som tog sig rätten till att berätta något som berörde mig. 

 

När jag började gymnasiet så gick det väldigt fort för mig att komma ut till klassen och jag visste redan då att mina tre år på gymnasiet kommer bli fantastiska. Mina tre år är snart avslutade och jag kan inget annat än bekräfta att det har varit underbart och skönt att få leva ut och leva som den man är. Inte begränsa sig själv, utan faktiskt vara obegränsad. 

 

Alla HBTQ-kämpar som kämpat för HBTQ-personers rättigheter, jag är så tacksam över allt ni gjort tidigare år just för att framtiden ska se ljusare ut för HBTQ-personer. Jag vill fortsätta denna kamp, för ingen ska behöva begränsa sig själva på grund av samhällets normer. Under en del av min ungdom tappade jag mig själv och det ska inte behöva hända någon annan.